Pagina:Pinocchiu2019.djvu/177

Da Wikivivàgna

E cu-in buttu, u muntò a cavallun insce-e stanghe.

— E ti, mæ amû, — u disse l’ômettu gjanduse tüttu squæxi o-u Pinocchiu — cose t’intendi de fâ? Ti vegni cun niatri o ti resti?...

— Mi restu — rispuze u Pinocchiu — Mi vöggiu turnâmene a caza mæ: vöggiu stüdiâ e vöggiu fâme ônû a-a scöa, cumme fa tütti i figgiö cumme se de’.

— Bun pru te faççe!

— Pinocchiu! — disse alua u Muchettu — Damm’ament’a mie: vegni cun niatri e staiemu alegri!

— Nu, nu, nu!

— Vegni cun niatri e staiemu allegri — criò quattru vuxe de drent’o-u caru.

— Vegni cun niatri e staiemu allegri — sbragiò tütte insemme ün çentanâ de vuxe.

— E se vegnu cun viatri, cos’a diâ a mæ buña Fue’? — disse u mariunettu ch’u cumençava a intenerîse e a cürlâ ‘ntu mannegu.

— Nu stât’a fasciâ a testa cun tante malincunie. Pensa ch’anemmu inte ‘n paize unde saiemu padruin de fâ burdællu da-a matin a-a seja! —

U Pinocchiu u nu rispuze: ma u fe’ ün suspiu: dapö u fe’ ‘n atru suspiu: dapö ün terçu suspiu: a-a fin u disse:

— Fæme ün pô de postu: vöggiu vegnî mi ascì!...

— I posti en tütti pin; — replicò l’ômettu — ma pe mustrâte quante ti me güsti, possu lasciâte u mæ postu in scerpa...